dagis1.jpg

50 Bonn på druvan 210x300 

Anders Peter Andersson, "Bonn på Druvan", 1817-1886
Vid 1800-talets mitt och framåt var källarmästaren "Bonn på Druvan" en av Linköpings mest kända och färgstarka personligheter.

Han föddes 29 november 1817 i Navestad i Vallerstad och var äldst av fyra syskon. 1837 gifte han sig med den två år äldre Maja Greta Jonsdotter. De bosatte sig först på Säby rusthåll i S:t Lars socken, för att 1846 köpa Alorps södergård i Sjögestad. Denna var då i förfall. De renoverade och byggde nya flyglar samt anlade ny park och trädgård. Familjen fick sex barn, fem söner och en dotter. Näst yngste sonen Robert övertog så småningom gården i Alorp. Yngste sonen Knut var en längre tid utomlands, bland annat i Australien.

A P Andersson övertog även Bankebergs gästgivargård i Vikingstad, vilken han också upprustade och förvandlade till en snygg och tilltalande inrättning. Under hela sitt liv kom han emellertid att vara skriven i Alorp och fortsatta att driva denna gård. 1852 var det dags för det stora steget i hans levnadsbana.

content anders peter andersson druvan

Han köpte på auktion den så kallade Schenlingska gården mittemot Hospitalstorget i Linköping för en summa av 11 000 Riksdaler. Han uppförde här en helt ny byggnad och startade hotell, restaurang samt vin- och spritaffär. Detta etablissemang, kallat Druvan, blev inom kort en allvarlig konkurrent till Stora Hotellet och en känd och uppskattad samlingspunkt för en något bredare publik. Här fanns festsalar, schweizeri med mera. Bild: Schenlingska gården (Druvan), mittenbyggnaden vänster i bild (fotoår, enligt anteckning, 1902, Östergötlands museum).
Andersson serverade exempelvis så kallad Hästskopunsch av egen tillverkning och även dito konjak , kallat Marell. Den enklare publiken höll till i ett annex mot Nygatan kallat "Sotarkrogen". På krogen satt en skylt med orden "I dag för penningar, i morgon för intet". Här kunde mot 1800-talets slut tre toddar fås för 1 kr och 5 öre och en "magborstare" kryddad med malört för 10 öre. Annandag jul brukade han ej ta något betalt på restaurangen. Som man kanske förstår blev nykterheten denna dag därefter. I en bur på gården höll Andersson en tam berguv, och senare ett helt menageri med djur såsom björnar, apor, en jaguar med mera.

content anders peter andersson wernerska tradgarden

1864 köpte Andersson den så kallade Wernerska trädgården för 10 000 Riksdaler. Gården som var uppkallad efter doktor Werner (Henrik Westmans morfar) var redan då Andersson köpte den en enklare nöjesinrättning. Han byggde nu upp detta till ett verkligt nöjescentrum för Linköping, med värdshus, teater, cirkusbyggnader, musikpaviljong med mera. Här kunde även föreningar hyra lokaler, och även 1800-talets nyare folkrörelser, så höll till exempel Arbetareföreningen här sina möten, och här bildades Socialdemokratiska partiet i Östergötland 1905. Under storstrejken 1909 var gården samlingsplats för de strejkande och från 1905 hade Folkets hus sin lokal här för en tid. Bild: Wernerska trädgården (avfotograferad oljemålning, Östergötlands museum).

1874 inköpte Andersson även stadshuset/assembléhuset vid S:t Larsgatan som han tidigare arrenderat. Här fanns restaurang och teater. Han ägde därmed två teatrar och tre av stadens större restauranger.

1884 lämnade han det mest förmånliga budet för drivande av utskänkningsbolag i Linköping, Därmed infördes det så kallade Göteborgssystemet, som innebar en slags lokala monopol på utskänkning och utminutering av sprit. Genom att på detta sätt samla detta i en hand ansåg man sig motverka oordning och spritmissbruk. Utskänkning fick då bara ske vid ett fåtal ställen. Genom detta fick Andersson en stark ställning och en mycket god inkomstkälla. Personligen var han dock försiktig med spriten, skötte sin hälsa efter förmåga och drack gärna brunn vid Ladugårdskällan vars vatten han sade var "lika välgörande som att skura tarmarna med sand". Då utskänkningen sedermera sköttes av hans son Adolf yttrade han om denne att "All sprit går genom min son Adel". Tyvärr var nog detta även bokstavligen sant.

Andersson beskrivs på följande sätt: "Han var av ståtligt utseende, lång, korpulent och kraftigt byggd, alltid slätrakad, lugn i livets alla skiften, säker gång, nästan likgiltig för allt som tilldrog sig omkring honom. På hans mage, som aldrig haft någon känning av ransonering, dinglade en tjock guldkedja med tunga berlocker av olika storlek och kulörer. Sommartiden gick han merendels i ljusa kläder, "grå storm", hållande sitt spanska rör med förgylld krycka bakom ryggen. "Till sättet var han otvungen, något burdus men välvillig och tydligen i besittning av en påtaglig humor. Hans ordhållighet betonas, ett muntligt löfte gällde lika med ett skrivet avtal. Han hjälpte gärna personer vars goda anlag han noterat, och gick i borgen då sådant behövdes. Däremot var han ytterst noga med redovisningar och att klara papper fanns innan några utbetalningar gjordes. Han mest framträdande egenskap var hans utpräglade affärssinne. "Hans affärsblick var medfödd och av ovanlig skärpa, så att man ofta överraskades av den träffsäkerhet varmed han bedömde personer och förhållanden".

Mest lever väl "Bonn på Druvan" kvar i många historier om dråpliga händelser och hans roliga kommentarer till vad som skedde i samtiden. Underresor bland annat i Tyskland hade han uppsnappat ett antal franska och tyska glosor som han sedan gärna använde, fast ibland ej på riktigt rätt sätt. Då Wernerska trädgården skulle sättas i stånd var hans största bekymmer att få upp "konorna" på taket, det vill säga de tunga kvinnogestalter i brons som föreställde Thalia och de övriga gracerna. I Köln var han inne i ett museum och hade då "sitt ett märkesprov som hette den döende Alligatorn" (= Den döende gladiatorn). "Bare för att få si ett par benskånker ätter e kejsardoter som hette Lisa å en karlslok som hette Marmelad fick en betale sin citron två styve marker" (här åsyftas det medeltida kärleksparet Heloise och Abélard, och citron betyder ciceron). I Berlin såg han lejon- och ryttarstatyer som var "massivt ihåliga". Han hade även badat "i Rhenfloa, som är lite störr än Stångån".

Tidningen Östgöten och dess grundare Isidor Kjellgren hade i Bonn på Druvan en stor välgörare. Han satt också i tidningens styrelse. Utan hans stöd vid flera kritiska tillfällen hade tidningen knappast överlevt.

Andersson avled 25 februari 1886, 68 år gammal. Isidor Kjellgren har skildrat hans begravning och den "sociala bojkott" han närmast ansåg då ägde rum, då stadens mest höga och inflytelserika medlemmar lyste med sin frånvaro. Andersson var trots allt en uppkomling, fast i besittning av en solid självkänsla som helt uppvägde detta.